Sagan om Zorro

Zorro satt på sin favoritfönsterbräda, så stilla att man nästan kunde tro att han var en liten staty. Den svarta och vita pälsen glänste svagt i kvällsljuset och den blå nattmössan hängde ner över ena örat. I spetsen på mössan dinglade en liten silverstjärna som gav ifrån sig ett svagt, klingande ljud när han rörde sig.

Utanför fönstret började staden somna. Lampor släcktes en efter en, som om någon blåste ut dem med en osynlig pust. Bilarna blev färre, rösterna tystare, och uppe på himlen tändes de första stjärnorna, försiktigt, som små ljusknappar.

Zorro kisade med sina klargröna ögon mot himlen. – Där… och där… och där, viskade han och pekade med tassen. Varje gång han pekade, blinkade en stjärna till lite extra. Det var hans hemliga tecken. När stjärnorna blinkade tillbaka, betydde det att det var dags att börja jobba.

Han tog ett djupt andetag. In genom nosen, ut genom morrhåren. Den svala nattluften luktade våt asfalt, gamla löv och lite, lite varm choklad som någon glömt att dricka upp.

– Ikväll blir det många drömmar, kände han på sig. Jag måste välja noga.

Han sträckte sig efter en osynlig snodd i luften och drog försiktigt i den. Genast öppnades ett litet ljusfönster mitt i rummet, som en svävande bubbla. I bubblan syntes en liten flicka som låg och sov med en nalle hårt i famnen.

– Hon behöver en mjuk dröm, mumlade Zorro. Kanske om en skog av kuddar.

Han nuddade bubblan med sin tass. Ett svagt “plim” hördes, och drömbubblan fylldes av fluffiga kuddträd, bulliga kuddstenar och ett helt kuddslott. Zorro nickade nöjt och lät bubblan sväva ut genom fönstret, bort mot flickans hus.

Fler bubblor dök upp, en efter en. En pojke som sov med fotbollsskorna bredvid sängen. En farmor med glasögonen fortfarande på näsan. En bebis som tuggade på sin filt även i sömnen.

Zorro tassade runt, nådde upp, vred, puffade, knöt rosetter av färger och ljud. Till pojken gav han en dröm om en boll som kunde sprattla och skratta. Till farmorn gav han en stilla dröm om en trädgård där alla blommor kunde berätta sagor. Till bebisen skickade han en dröm full av snälla, gungande moln.

Men just som han skulle luta sig tillbaka en stund, dök en ny bubbla upp. Den var annorlunda. Den darrade oroligt och bytte färg: först blekblå, sedan blekgul, sedan nästan genomskinlig.

Zorro spetsade öronen. – Oj… det här var konstigt, sa han lågt. Något är fel med den här drömmen.

Inuti bubblan syntes bara ett rum med tomma väggar. Inga leksaker, inga färger, ingenting att drömma om. Bara ett sovande barn i en säng, med händerna ihop som om hen väntade på något som aldrig kom.

Zorros morrhår vibrerade. – En tom dröm? Det får inte hända!

Han sträckte ut tassen för att fylla bubblan med något fint, men då gled den undan, som en hal tvål. Han försökte igen – bubblan gled ännu längre bort, upp mot taket.

Den lilla silverstjärnan på hans mössa började plinga oroligt. Pling… pling… pliiing…

– Om jag inte hinner ikapp den här drömmen innan natten blir djup, tänkte Zorro, då vaknar barnet utan att ha drömt någonting alls.

Han tittade på sina små tassar, på fönstret, på himlen där stjärnorna nu lyste klart och kallt.

Han kunde stanna kvar på den trygga fönsterbrädan och hoppas att bubblan kom tillbaka av sig själv.

Eller så kunde han göra något han aldrig gjort förut.

Zorro tog ett steg framåt. Fönsterbrädan kändes plötsligt väldigt smal under tassarna. Han kände nattens svala vind mot nosen, hörde stadens tysta sus långt där nere.

– Jag måste välja, viskade han. Stanna… eller hoppa efter drömmen.

Bubblan med den tomma drömmen darrade högre upp i luften och började sakta glida bort mot den öppna natthimlen.

Zorro knep ihop ögonen ett ögonblick, kände hur silverstjärnan på mössan brann varmt mot pannan.

Sedan böjde han lätt på benen, som om han förberedde ett jättestort hopp…