Sagan om Solbrand

Solbrand bodde i en grön, mjuk dal där gräset kittlade tassarna när man gick. Varje morgon när solen steg upp glittrade hans gyllene fjäll så starkt att fåglarna trodde att det fanns två solar på himlen.

– God morgon, Solbrand! kvittrade de och flög i ringar runt hans huvud.

Solbrand skrattade så att små rökpuffar, varma och mjuka som ånga från te, puffade ur näsborrarna.

– God morgon, små fjädermoln, sa han och vinkade med sin långa svans.

Runt halsen bar han sitt mjuka, blåa halsband med den lilla solen på. När han rörde sig klirrade solen lite, *kling, kling*, som en snäll liten klocka.

I dalen fanns barn, kaniner, getter, katter och en väldigt bestämd höna som hette Gullan. Alla tyckte om Solbrand.

– Han är stor som ett berg, men snäll som en filt, brukade Gullan säga och puffa sina kycklingar när de gömde sig bakom henne.

På dagarna hjälpte Solbrand till med allt möjligt. Han fläktade tvätt på tork med sina stora vingar så att lakanen blev torra på ett ögonblick. Han lyste med sina fjäll när någon tappade bort en boll i skuggan. Han värmde frusna tår genom att lägga sin varma, mjuka svans över dem som en filt.

En dag kom barnen springande, andfådda och spralliga.

– Solbrand! ropade de. I kväll ska vi ha STOR nattpicknick uppe på kullen! Alla ska vara med!

– Nattpicknick? upprepade Solbrand och kände hur hans mage gjorde en liten kullerbytta. – När… när det är mörkt?

– Jaa! sa barnen. Det blir stjärnor och filtar och saft och sång!

Solbrand log lite stelt. Hans fjäll glittrade, men inte lika glatt som vanligt.

Han älskade barnen. Han älskade picknick. Han älskade sång.

Men mörker… det älskade han inte alls.

På kvällen, när solen började krypa ner bakom bergen, kände Solbrand alltid hur hans hjärta slog lite snabbare. När skuggorna blev längre, kändes de som stora, tysta täcken som försökte lägga sig över hela världen. Han tyckte inte om att inte se ordentligt. Allt kändes… för stort. För oklart. För mörkt.

Han brukade alltid smyga hem till sin grotta precis innan solen försvann helt. Där inne tände han små glimmande stenlyktor som lyste mjukt och varmt. Då kände han sig trygg.

Nu stod barnen och tittade på honom med förväntansfulla ögon.

– Du kommer väl, Solbrand? frågade en liten pojke och kramade sin nalle hårt. – Det är ju roligare när du är där.

Solbrand tittade på den lilla nallen. Han visste hur det var att behöva något som kändes tryggt. Han kände på sitt blåa halsband, på den lilla solen som vännerna gett honom.

Inuti blev det ett stort, bullrigt bråk mellan två känslor: En som skrek: “Stanna hemma där det är ljust och tryggt!” Och en annan, lite modigare, som viskade: “Men du vill ju vara med… du vill skratta och sjunga med alla andra.”

Solen sjönk lite till. Himlen började bli rosa och lila.

– Jag… jag vet inte, sa Solbrand lågt. – Det blir ju… så mörkt där uppe på kullen.

Barnen blev tysta en stund. En liten flicka tog försiktigt tag i hans tass.

– Vi kan hålla dig i tassen, om du vill, sa hon. – Men du måste bestämma dig nu. Vi går snart, annars blir det för sent.

Solbrand kände hur hans hjärta dunkade. Han tittade upp mot kullen, där nattpicknicken skulle vara. Där fanns skratt, sång och vänner.

Bakom honom låg grottan, med de trygga stenlyktorna.

Framför honom stod barnen och väntade.

Skulle han våga följa med ut i mörkret – eller vända tillbaka hem till ljuset i sin grotta?