Sagan om Bullen Bosse

Det doftade nybakat i hela klassrummet när Bullen Bosse rullade in genom dörren till 3A. Hans pärlsocker glittrade nästan i solljuset från fönstren, och den röda lärarslipsen satt prydligt runt honom som en krage.

– Jaaa, mina små russinbröd! ropade han glatt. Nu börjar trean! Samma klass, samma lärare, men lite mer… kanel!

Barnen skrattade. Någon ropade: – Du menar mer läxor, Bosse!

– Äsch, vi säger mer äventyr, svarade Bosse och blinkade, så gott nu en kanelbulle kunde blinka.

Han rullade fram och tillbaka framför tavlan, lite för ivrigt, så att han nästan snurrade ett helt varv.

– Okej, 3A, sa han. Nu vill jag höra en sommarsak var. En liten sommar-smula!

Just när första eleven skulle börja berätta, knackade det försiktigt på dörren.

*KNOCK, KNOCK.*

Hela klassen blev tyst. Dörrhandtaget rörde sig långsamt, som i en film när något spännande ska hända.

In klev rektorn. Bredvid honom stod… en liten brun apa.

Apor var inte direkt förbjudna i skolan. Men de var inte heller… vanliga.

Apan hade stora, glittrande ögon och en svans som slingrade sig bakom honom som ett frågetecken. Svansen svängde lite nervöst fram och tillbaka.

– God morgon, 3A, sa rektorn. Jag vill presentera er nya klasskamrat. Han heter Milo och är ny i skolan. Jag vill att ni tar väl hand om honom.

Milo lyfte handen och vinkade blygt. – H-h-hej, viskade han.

Det blev sådär knäpptyst som det bara blir när alla tänker på exakt samma sak, men ingen vågar säga den.

En apa? I 3A?

Bullen Bosse kände hur han nästan rullade baklänges av förvåning. Han rättade snabbt till slipsen.

– Välkommen, Milo! sa han varmt. I 3A är vi snälla, vi hjälps åt och vi… älskar kanelbullar! Eh, alltså… skoljobb! Älskar skoljobb.

Några fniss hördes.

– Du kan sätta dig… hmm… här! sa Bosse och rullade mot en tom bänk längst fram.

Men precis då råkade han rulla *lite* för fort. Han snurrade till, small lätt mot bänkens hörn, och ett par pärlsockerkorn studsade ner på golvet.

– OJ! skrockade han. Första vurpan för i år. Vi får hoppas det inte blir fler… eller jo, kanske bara roliga vurpor.

Milo log lite, bara lite, men det syntes.

Han tog ett försiktigt steg in i klassrummet. Då fastnade svansen i dörrhandtaget! Den drog igen dörren så att det smällde till, och Milo hoppade till av rädsla.

– Förlåt! pep han snabbt. Förlåt, förlåt, förlåt!

Några barn skrattade, andra såg mest förvånade ut.

Bosse rullade fram och ställde sig nära Milo. – Ingen fara, sa han mjukt. Ibland blir saker tokiga. Här i 3A kallar vi det… apkul. Förstår du? Ap-kul!

Han väntade.

En elev längst bak sa halvhögt: – Men… får apor ens gå i vanlig skola?

Luften blev lite stel. Milo tittade ner på sina små fötter. Svansen hängde rakt ner, alldeles stilla.

Nu kände Bullen Bosse hur något stack till i magen, långt in mellan alla degvarven. Det där var en viktig fråga. Och svaret skulle göra skillnad, det visste han.

Han tittade runt på sina elever. Några såg nyfikna ut, någon lite orolig. Milo såg mest ut som om han helst ville krympa till en jordnöt och rulla under bänken.

Bosse tog ett djupt, kaneldoftande andetag.

Här behövde han välja: skulle han bara säga “klart han får” och fortsätta som vanligt – eller göra något större, något som verkligen visade att Milo hörde hemma här?

Han rullade långsamt fram till tavlan, ställde sig rakt framför hela klassen, och sa:

– Vet ni vad, 3A… idag börjar vi inte med matteboken. Idag börjar vi med något mycket viktigare. Idag bestämmer vi… hur det ska vara att gå i den här klassen.

Han tog upp en krita, redo att skriva något på tavlan som kunde ändra allt – just som Milos svans, alldeles av sig själv, började slingra sig upp mot lärarkatedern… där Bosse hade lagt sin allra hemligaste låda. Den som ingen fick öppna. Ännu.